Frimarknadsanarkist

Paul Gottfried skriver på Lew Rockwell.com om hur neokonservatismen övertagit den amerikanska högern, och gör i samma veva reklam för sin nya bok, Conservatism in America: Making Sense of the American Right.

På väg hem från Tommys begravning i Varberg så mellanlandade jag och två av mina yngre bröder (Joakim och Nils) i Göteborg. Där besökte vi pocket shop och köpte lite böcker. Jag införskaffade bl. a. Johan Norbergs bok “När människan skapade världen”, och har de senaste dagarna läst närmare 150 sidor ur boken (av drygt 500), och än så länge är intrycket av boken gott. Norberg är en mycket god skribent.

För övrigt har jag träffat, och bytt några ord med, Johan Norberg vid ett tillfälle, på en restaurang i Stockholm i samband med Walk for Capitalism 2001 (tror jag att det var). Då uttryckte jag min beundran för “Till världskapitalismens försvar”, men var samtidigt ofin nog att påpeka att Norberg var för mycket etatist för mig (det är han fortfarande, men han skriver bra böcker).

Den första bilden föreställer Götaplatsen i Göteborg, som ett exempel på mänskligt skapande. Den andra bilden är väl ganska självförklarande.

“[...] Jeg går aldrig ind på at gøre friheden ensbetydende med politisk frihed. Hvad De kalder frihed, kalder jeg friheder, og hva jeg kalder kampen for friheden er jo ikke andet end den stadige, levende tilegnelse af frihedens idé. [...] Men netop denne døde sidden inde med et vist givet frihedsstandpunkt, er noget karakteristisk for statssamfundene; og det er dette jeg har sagt ikke er av det gode. Ja, vistnok kan det være et gode at besidde valgfrihed, beskatningsfrihed, o.s.v.; men for hvem er det et gode? For borgeren, ikke for individet. Men det er aldeles ingen fornuftsnødvendighed for individet at være borger. Tvetimod. Staten er individets forbandelse. [...] Undegrav statsbegrepet, opstil frivilligheden og det åndeligbeslægtede som det ene avgørende for en sammenslutning, - det er begyndelsen til en frihed, som er noget værd. [...] Staten har sin rot i tiden; den vil få sin top i tiden. Der vil falde større ting end den; al religion vil falde. Hverken moralbegrepene eller kunstformerne har nogen evighed for sig.”
Henrik Ibsen, citerad i Nytt Norsk Tidsskrift 2007:2, s 182f.

Jag har nyligen läst “Muligheter for alle. Dynamisk vekst i en liberal markedsøkonomi” av civilekonomen Lars Peder Nordbakken.

Boken, som är på ca 300 sidor, är en grundkurs i marknadsekonomi. Som sådan är den läsvärd, även om det är en hel del jag inte är överens med författaren om, och även om det finns bättre grundkurser. Bland de bättre vill jag nämna “Ekonomisk praktika” av Thomas Sowell.

Nordbakkens bok är inte bara en grundkurs, han deklarerar tydligt att han ger uttryck för sina ståndpunkter i boken. Dessa ståndpunkter är vad jag har koncentrerat mig på.

I mycket är jag överens med Nordbakken, och hans förslag skulle innebära en kraftig liberalisering av dagens Norge (eller Sverige, om hans recept skulle testas där). Han förespråkar bl. a. avskaffade tullmurar, avskaffande av odelsloven (som reglerar vem som har förtur till jordbruksmark), m.m.

Dock. Nordbakken förespråkar ett norskt EU- och euromedlemskap som ett sätt att skapa en stabil ekonomi och valuta (när ett införande av guldmyntfot vore en mycket bättre väg att gå).

Nordbakken diskuterar platt skatt, men förespråkar själv en trestegsmodell, av “rättviseskäl” (varför detta är rättvist förklarar han inte särskilt detaljerat), med 15-25-40% beskattning, enligt en progressiv modell, med ett höjt grundavdrag (Nordbakken föreslår 75 ooo NOK/år) att utgå ifrån. Att jag föredrar platt skatt (eller åtminstone ordentligt sänkta skatter) behöver väl inte ens påpekas.

En av Nordbakkens förtjänster är att han tar heder och ära av den så kallade “aktiva näringspolitiken” genom att visa vad den är - selektiv näringspolitik. Nordbakken ifrågasätter att politiker kan veta vilka näringar som är värda att satsa på.

Boken är bra, men jag köper långt ifrån alla resonemang i den.

I am reading “Muligheter for alle. Dynamisk vekst i en liberal markedsøkonomi” (”Opportunities for all. Dynamic growth in a liberal market economy”) by Lars Peder Nordbakken. In the book, he mentions three different economic models: the Nordic model, the continental European model, and the Anglo-Saxon model.

The Nordic model is practiced in Denmark, Finland, Norway and Sweden, and it combines an inclusive publicly financed welfare system and a large degree of social security with a liberal view on competition and markets, and a somewhat flexible labor market.

The Anglo-Saxon model is practiced in USA, Canada, Australia, UK and Ireland, and it combines a limited social security net with a liberal view on competition and markets, and a very flexible labor market.

The continental European model is practiced in France, Italy, Spain and Germany, and it combines a somewhat high social welfare system with an interventionist-protectionist view on competition and markets, and an over-regulated and unflexible labor market.

These definitions are according to Nordbakken, page 261 of the Norwegian-language edition.

One year ago, France was in flames. Unemployed minority youth were rioting. It is now feared that this will happen again soon. I am not defending riots, but I think that it is a pretty obvious result of the French society.

The news I’ve been reading lately have been reporting about the new under class of Germany, which is said to be about 8% of the German population. Unemployed and poor people, with no hope for the future. Germany, which used to be the “Wirtschaftswunder” (entrepreneurial wonder) turned into an over-regulated society, and these are the results.

Regulations are worst for poor people. Regulations are often said to help poor people, but they do not. Regulations hit poor people. People who want to work, but cannot find work, and who eventually gave up.

Germany and France are clear examples of the fact that the continental European model is a failure. It’s creating large problems, ethnic and social tensions, and an unsocial society.

This model needs to be abolished, badly. I do not know whether France will be in flames again this year, but I am pretty sure both France and Germany will be in flames again, eventually.

This is an example of how “the road to hell is paved with good intentions”. The social security nets and the regulations to make it harder to fire people, and (at least in the German case) subsidies for building plants in areas with high unemployment, were not imposed by politicians who wanted to hurt people, but by politicians who wanted to help people, who wanted to give them security.

The problem is, you cannot have security through coercion. When you make it expensive to hire people, and difficult to fire those already employed, the effect is an excluding labor market. Those without jobs are having difficulties finding any. Those with jobs seems to be privileged, but this system makes them less secure than on an unregulated labor market, since the heavy burdens on enterprise will make businesses move to less regulated areas. Businesses move, and few new businesses are started. The jobs are leaving, with no new jobs coming.

There are some things I believe to be fundamentally true. One of these things is that you cannot have consumption without production. When production goes down, consumption will have to go down too.

Not only businesses leave, but people do, too. Engineers are leaving Germany for the USA. Skilled workers move to the UK, Denmark, Austria and Norway.

A British politician said, last year, when a French politician criticized the Anglo-Saxon model: “If your social system is so great, why is your country in flames?”.

I second that opinion. De-regulate the economy, now, for the sake of the poor! Give them chances!

Nobelpriset i litteratur tillfaller i år den turkiske författaren Orhan Pamuk. Spontant känns det som ett bra val.

Jag erkänner att jag inte har läst något av Pamuk. Det som får mig att reagera positivt är att Pamuk vågar kritisera officiell turkisk historieskrivning, bland annat genom att tala om Turkiets folkmord på armenier.

Svenska akademien har en tradition av att göra bort sig, bland annat genom att ge litteraturpriset till diktaturkramare som Dario Fo, Günther Grass och Harold Pinter.

Men i år har de alltså gjort ett bra val.