Finansminister Anders Borg upprörs över en dom i Regeringsrätten, och uppmanar till skattemoral (även om man kan ifrågasätta det moraliska i att staten likt en rånare tilltvingar sig undersåtarnas tillgångar). Läs mer här. För detta tips tackar jag Michaël Lehman.

I detta sammanhang vill jag bjuda på följande godbit, på den tiden Anders Borg var anarkist och libertarian:

Per Bylund skriver på LRC och på sin blogg Colliding Softly om svenska krigshetsande självutnämnda libertarianer. Han skriver om hur dessa “libertarianer” (vilket jag personligen inte vill kalla dem, och det verkar inte som Bylund vill det heller) överger rättighetstänkande och antiaggressionsprinciper för resonemang om nyttomaximering. Ytterst tveksamma resonemang om nyttomaximering, skulle jag säga.

Bylund kommenterar det faktum att många svenska “libertarianer” har en extremt USA-vänlig inställning, och hur denna inställning förstärks av det faktum att den europeiska vänstern är instinktivt antiamerikansk. Om socialisterna till vänster är emot USA, så måste väl USA vara bra? För mig blir det lite som en konservativ svensk på 30-talet som resonerar sig fram till att “om kommunisterna är emot Tredje Riket, så kan det väl inte vara så dumt?”.

Varken Bylund eller jag känner till några svenska krigshetsande libertarianer som har låtit värva sig till USA:s styrkor i Irak eller Afghanistan. De är upptagna med att skriva bloggposter om hur bra det är att USA ockuperar Irak.

Om USA börjar bomba Iran (vilket jag verkligen inte hoppas) så kommer de att försvara det också. USA sprider frihet och demokrati, vettu. Så varför är inte Irak fritt och demokratiskt* då?

Jag skulle kunna påpeka hur USA har skapat sina egna fiender, åtminstone sedan första världskrigets dagar. USA störtade Österrike-Ungern och det Tyska Kejsaredömet, vilket sannolikt kraftigt bidrog till upprättandet av Sovjetunionen och till Hitlers framgångar. USA stödde Mao gentemot Chiang Kai-Shek (behöver jag säga mer?). USA stödde Mujahedin mot Sovjetunionen, varefter Mujahedin utvecklades till Taliban. USA stödde Saddam (”our guy”) mot Iran.

Att någon kan vara för USA:s utrikespolitik är för mig en gåta.

Dessutom, när detta försvaras med “frihetsargument”, att “vi” (vilka vi?) måste försvara “oss” mot “de” (läs: muslimerna) så att de inte inskränker våra rättigheter, varför blundar dessa varma krigare för att “war is the health of the state”, och hur detta bekräftas, om och om igen, såväl i USA med Patriot Acts och Guantanamobaser, som här i Europa, med en alltmer utökad statlig kontroll över våra privatliv?

*Jag har inte den religiösa inställningen till demokrati som många andra till både vänster och höger (deras egna definitioner av demokrati, givetvis) och ser absolut inte demokrati som det mest eftersträvansvärda systemet, ens givet statens existens. Men det är en annan diskussion.

Med tanke på att jag tidigare idag tipsade hur man smiter från att betala studieskulder genom att emigrera, så känner jag att en lite mer ideologisk kommentar är på sin plats:

Jag betraktar staten per se som ond och som en institution som bör motarbetas. Jag är statens fiende, ingen tvekan om det (och staten är definitivt min fiende). Skatt betraktar jag som en form av utpressning, då staten, likt en utpressare säger: “Ge oss dina pengar, annars händer det otrevliga saker” (kronofogden utmäter dina tillhörigheter, och om du gör motstånd kan du dömas för våld mot tjänsteman, etc). Staten är faktiskt värre än en utpressare, då utpressaren nöjer sig med att få dina pengar (i regel), men staten slutar inte där. Dessutom lägger sig staten i ditt liv, och bestämmer vad du skall få göra, och när. Exemplen på detta är otaliga.
Att ge pengar till staten är att finansiera statens förtryckarapparat.

Trots detta betalar jag skatt, då jag anser det vara idiotiskt att göra sig själv till martyr. Jag värderar trots allt livskvalitet, och ett liv på flykt, eller “under jorden” är inte vad jag önskar mig. Dock, när det går att motarbeta staten, och jag bedömer priset som rimligt (och detta är en bedömning som envar själv får göra), så gör jag det.

Därför tipsade jag om hur man smiter från att betala tillbaka studielån. Pengar som man har mottagit från staten är visserligen stulna medel, men att ge tillbaka pengarna till staten innebär inte att pengarna kommer de ursprungliga ägarna till godo, utan snarare att staten har råd att djävlas ännu mer med dem. Man gör dem en björntjänst genom att betala tillbaka studieskulderna (eller vilka andra skulder man kan tänkas ha till statsapparaten, som t.ex. obetalda tv-licenser).

Om det är rätt eller fel att taga emot bidrag från staten och dess underavdelningar är ett ämne som går att diskutera, men har man en gång tagit emot pengarna bör man inte betala tillbaka dem. Som utlandssvensk är det enkelt att undvika, och jag avser inte betala varken mina CSN-skulder eller mina obetalda TV-licenser, och jag uppmanar alla andra emigranter att göra likaledes.

Detta resonemang kan även appliceras på norrmän bosatta i Sverige, o.s.v.

Läs även Per Bylunds artikel “Let’s Join Forces for Liberty“, om varför stödet för Ron Paul ger hopp, men ändå inte är tillräckligt, och varför man istället bör gå hela vägen och avskaffa staten.

Mark Thornton presenterar den geniale franske 1800-talsekonomen Frédèric Bastiat på mises.org. Läs mer här.

Jag må vara lekman när det gäller ekonomi, men Bastiat är nog den mest underhållande ekonom jag läst, och en av de mest övertygande. Det är från Bastiat jag har tagit min inte alltför ovanliga invändning, “Det handlar om det man ser och det man inte ser“. Det är för övrigt också titeln på den samling av Bastiat-artiklar som Timbro gav ut för några år sedan.

Murray N Rothbard förklarar, i en artikel publicerad på Lew Rockwell.com, hur en “bank run”* uppstår, och vad som skiljer bankverksamhet från annan verksamhet.

Ur artikeln:

“What is the magic elixir possessed by the federal government that neither private firms nor states can muster? The defenders of the private insurance agencies noted that they were technically in better financial shape than FSLIC or FDIC, since they had greater reserves per deposit dollar insured. How is it that private firms, so far superior to government in all other operations, should be so defective in this one area? Is there something unique about money that requires federal control?

The answer to this puzzle lies in the anguished statements of the savings and loan banks in Ohio and in Maryland, after the first of their number went under because of spectacularly unsound loans. “What a pity,” they in effect complained, “that the failure of this one unsound bank should drag the sound banks down with them!”"

Läs mer här.

*Kanske kan översättas till “bankpanik”, det som uppstår då bankernas kunder strömmar till bankerna för att taga ut sina pengar.

“The usual terminology of political language is stupid. What is ‘left’ and what is ‘right’? Why should Hitler be ‘right’ and Stalin, his temporary friend, be ‘left’? Who is ‘reactionary’ and who is ‘progressive’? Reaction against an unwise policy is not to be condemned. And progress towards chaos is not to be commended. Nothing should find acceptance just because it is new, radical, and fashionable. ‘Orthodoxy’ is not an evil if the doctrine on which the ‘orthodox’ stand is sound. Who is anti-labor, those who want to lower labor to the Russian level, or those who want for labor the capitalistic standard of the United States? Who is ‘nationalist,’ those who want to bring their nation under the heel of the Nazis, or those who want to preserve its independence?”

 Ludwig von Mises, Interventionism, An Economic Analysis (1940)

Murray Rothbard (1926-1995) skriver om den amerikanske individualanarkisten och abolitionisten Lysander Spooner (1808-1887), och om hur Lysander Spooner förstod skillnaden mellan brott och laster, till skillnad från många av sina samtida (och många av våra nutida också, för den delen). Publicerad på mises.org.

I USA förknippas etiketten “liberal” med socialdemokratiska och semi-socialdemokratiska ståndpunkter, vilket förklarar hur personer som Al Gore och Michael Moore kan beskrivas som “liberals”. Detta kan onekligen vara förvirrande.

Det är dock inte bara i USA detta gäller. Även i Sverige, där folkpartiet kallar sig liberalt, och i hög grad uppvisar en tro på social ingenjörskonst, som t. ex. partiets ståndpunkt när det gäller pappamånaderna.

Den som först släppte anden ur flaskan torde väl ha varit John Stuart Mills, då han lanserade sin socialliberalism. Det torde väl inte vara så svårt att inse att socialliberalism är en oxymoron. En senare socialliberal är också John Rawls (han på bilden) med sin teori om rättvisa.

Som nybliven liberal, för ca 10 år sedan, var det för mig en gåta när personer med socialdemokratiska ståndpunkter omtalades i amerikanska tv-program som “liberals”. Jag fick det helt enkelt inte att gå ihop.

Om användandet falska etiketter (och syftet med detta) skriver Onar Åm på sin lilla blogg här.