Per Bylund skriver på LRC och på sin blogg Colliding Softly om svenska krigshetsande självutnämnda libertarianer. Han skriver om hur dessa “libertarianer” (vilket jag personligen inte vill kalla dem, och det verkar inte som Bylund vill det heller) överger rättighetstänkande och antiaggressionsprinciper för resonemang om nyttomaximering. Ytterst tveksamma resonemang om nyttomaximering, skulle jag säga.

Bylund kommenterar det faktum att många svenska “libertarianer” har en extremt USA-vänlig inställning, och hur denna inställning förstärks av det faktum att den europeiska vänstern är instinktivt antiamerikansk. Om socialisterna till vänster är emot USA, så måste väl USA vara bra? För mig blir det lite som en konservativ svensk på 30-talet som resonerar sig fram till att “om kommunisterna är emot Tredje Riket, så kan det väl inte vara så dumt?”.

Varken Bylund eller jag känner till några svenska krigshetsande libertarianer som har låtit värva sig till USA:s styrkor i Irak eller Afghanistan. De är upptagna med att skriva bloggposter om hur bra det är att USA ockuperar Irak.

Om USA börjar bomba Iran (vilket jag verkligen inte hoppas) så kommer de att försvara det också. USA sprider frihet och demokrati, vettu. Så varför är inte Irak fritt och demokratiskt* då?

Jag skulle kunna påpeka hur USA har skapat sina egna fiender, åtminstone sedan första världskrigets dagar. USA störtade Österrike-Ungern och det Tyska Kejsaredömet, vilket sannolikt kraftigt bidrog till upprättandet av Sovjetunionen och till Hitlers framgångar. USA stödde Mao gentemot Chiang Kai-Shek (behöver jag säga mer?). USA stödde Mujahedin mot Sovjetunionen, varefter Mujahedin utvecklades till Taliban. USA stödde Saddam (”our guy”) mot Iran.

Att någon kan vara för USA:s utrikespolitik är för mig en gåta.

Dessutom, när detta försvaras med “frihetsargument”, att “vi” (vilka vi?) måste försvara “oss” mot “de” (läs: muslimerna) så att de inte inskränker våra rättigheter, varför blundar dessa varma krigare för att “war is the health of the state”, och hur detta bekräftas, om och om igen, såväl i USA med Patriot Acts och Guantanamobaser, som här i Europa, med en alltmer utökad statlig kontroll över våra privatliv?

*Jag har inte den religiösa inställningen till demokrati som många andra till både vänster och höger (deras egna definitioner av demokrati, givetvis) och ser absolut inte demokrati som det mest eftersträvansvärda systemet, ens givet statens existens. Men det är en annan diskussion.

Henrik Otterstrøm skriver i Aften 26.09. om Oslo
Sporveiers spesielle type humor, og sammenligner Oslo
Sporveiers kundeservice med IKEAs. Det var en meget
god sammenligning, siden den viser forskjellen mellom
kundeavhengige (private) og kundeuavhengige
(offentlige) bedrifter. Oslo Sporveier har råd å velge
å gi blaffen i kundene sine. IKEA har ikke det.

Nota bene at Otterstrøm skrev sitt leserinlegg før
trafikkaoset i Oslo fredagen 28.09. Jeg synes ikke noe
bedre om Oslo Sporveier etter det.

Det var fullständigt kaos i kollektivtrafiken när jag skulle ta mig till jobbet idag. Som man kan läsa om här.

Behövs det fler argument mot politikerstyrd kollektivtrafik än dagens kaos?

Med tanke på att jag tidigare idag tipsade hur man smiter från att betala studieskulder genom att emigrera, så känner jag att en lite mer ideologisk kommentar är på sin plats:

Jag betraktar staten per se som ond och som en institution som bör motarbetas. Jag är statens fiende, ingen tvekan om det (och staten är definitivt min fiende). Skatt betraktar jag som en form av utpressning, då staten, likt en utpressare säger: “Ge oss dina pengar, annars händer det otrevliga saker” (kronofogden utmäter dina tillhörigheter, och om du gör motstånd kan du dömas för våld mot tjänsteman, etc). Staten är faktiskt värre än en utpressare, då utpressaren nöjer sig med att få dina pengar (i regel), men staten slutar inte där. Dessutom lägger sig staten i ditt liv, och bestämmer vad du skall få göra, och när. Exemplen på detta är otaliga.
Att ge pengar till staten är att finansiera statens förtryckarapparat.

Trots detta betalar jag skatt, då jag anser det vara idiotiskt att göra sig själv till martyr. Jag värderar trots allt livskvalitet, och ett liv på flykt, eller “under jorden” är inte vad jag önskar mig. Dock, när det går att motarbeta staten, och jag bedömer priset som rimligt (och detta är en bedömning som envar själv får göra), så gör jag det.

Därför tipsade jag om hur man smiter från att betala tillbaka studielån. Pengar som man har mottagit från staten är visserligen stulna medel, men att ge tillbaka pengarna till staten innebär inte att pengarna kommer de ursprungliga ägarna till godo, utan snarare att staten har råd att djävlas ännu mer med dem. Man gör dem en björntjänst genom att betala tillbaka studieskulderna (eller vilka andra skulder man kan tänkas ha till statsapparaten, som t.ex. obetalda tv-licenser).

Om det är rätt eller fel att taga emot bidrag från staten och dess underavdelningar är ett ämne som går att diskutera, men har man en gång tagit emot pengarna bör man inte betala tillbaka dem. Som utlandssvensk är det enkelt att undvika, och jag avser inte betala varken mina CSN-skulder eller mina obetalda TV-licenser, och jag uppmanar alla andra emigranter att göra likaledes.

Detta resonemang kan även appliceras på norrmän bosatta i Sverige, o.s.v.

Sosialistisk Venstreparti (SV) gjorde ett dåligt kommunalval igår, och nu mullrar det. I Aftenposten säger SV:s stortingsrepresentant Rolf Reikvam: “Dette har ikke noe med valgkampen å gjøre. Folks er misfornøyd med vår innsats i Regjeringen, det er grunnen til at vi mister velgere”, och samma partis vicepresident i Stortinget, Olav Gunnar Ballo säger till VG: “Vi har ikke sterke nok statsråder, og kommer ikke utenom at vi i SV må bytte dem ut. SV markerer seg sterkt på skole og miljø. Hadde vi hatt sterkere statsråder ville vi skåret sterkt på disse områdene”.

Det var väl inte så konstigt? Att SV skulle gå tillbaka förvånar åtminstone inte mig - då SV:s väljare består av hard-core, och nästan hard-core-socialister, och dessa är inte nöjda med administrering av den socialdemokratiska välfärdsstaten (lika lite som jag som libertarian är nöjd med regeringen Reinfeldts administrering av den socialdemokratiska välfärdsstaten). Då de upplever det som att SV sätter makten framför principerna (vilket de, i likhet med Sveriges nya moderater, har gjort), då röstar de på någon annan. Antingen blir det väl Rød Valgallianse, soffan, eller Arbeiderpartiet.

Min bror Nils har postat en youtube-video där Stefan Molyneux kritiserar Ron Paul och hans anhängare, och minarkism. Han jämför minarkismen med alkoholism, en inte särskilt dum liknelse faktiskt. Precis som en alkoholist måste hålla sig undan helt och hållet från alkohol, så måste staten avskaffas - en minarkistisk stat kommer att expandera, se bara på experimentet USA. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: grundlagsfäderna roterar i sina gravar. Se videon här.

Per Bylund skriver på strike-the-root om konflikten mellan “the Old Right” och “the New Right” inom det republikanska partiet i USA (the GOP - Grand Old Party). Han påpekar hur entusiasmen för Ron Paul bland libertarianer och medlemmar av “the Old Right” inom GOP visar splittringen inom nämnda parti.

För den som saknar förflutet som partiark (partyarch på engelska) kan sådan splittring inom ett parti verka svårförståelig. Hur kan neo-konservativa kalla och varma krigare trivas i samma parti som anti-interventionistiska libertarianer och Old Righters?

Bylund skriver bland annat: “What the Ron Paul so-called “Revolution” has done so far is create a common platform for the numerous members of the GOP with an Old Right mindset and thus supplied them with a candidate of “their” own. What this means is simply that the suppressed Old Right faction in the GOP somehow has begun to feel the wind changing, and therefore we should expect an internal party war in a not too distant future. At least, this is what political logic tells us.

What is interesting to note in the imminent War of the Elephants is the basis for conflict. One would expect a party to form on a common platform of values and ideas, and also agreeing on a common political agenda with a certain end goal – other than the obvious “we want power.” This is not only a reasonable and logical assumption, it is also the view that is frequently broadcast from party headquarters. The GOP, we’re told, has a political program based on traditional social values as well as low taxes and limited government.”

Enligt Bylund (och jag instämmer i detta) så går det inte att svara på vad som är “the Old Right’s” och neokonservativas gemensamma värderingar. Den gamla amerikanska högern (Old Right) anser att en handling i sig själv är antingen god eller ond. Neokonservativa, å andra sidan, har en helt annan syn på det hela. De anser att individen har rätt att leva ett liv i enlighet med vissa bestämda principer rörande frihet och rättvisa - alldeles oavsett individens egen uppfattning. Individen själv får inte välja andra värderingar eller principer.

Därav följer att neokonservatismen inte kan tillåta utrikespolitisk isolationism av Ron Pauls variant. Det är helt oförenligt med neokonservatismens självpåtagna världsfrälsarroll. Att många amerikanska neokonservativa är ex-trotskister, som Justin Raimondo visar här borde inte förvåna.

Bylund resonerar vidare kring samma ämne på sin blogg Colliding Softly with the World of Ideas. På bloggen jämför han GOP med situationen i Storbritanniens New Labour och de svenska Nya Moderaterna (notera att de skriver “Nya Moderaterna” även på hemsidan) och frågar sig vad folk gör i partier med idéer som är motsatsen mot dina egna. Han konstaterar dock att “people tend to stick around”, och att GOP har levt med detta i decennier, New Labour med det i ett decennium, och Nya Moderaterna har levt med det i några år (sedan Fredrik Reinfeldt blev partiledare, skulle jag säga). Både New Labour och Nya Moderaterna är exempel på hur makten går före, och ersätter, idealen.

“My political beliefs lean more and more to Anarchy (philosophically understood, meaning abolition of control not whiskered men with bombs) – or to ‘unconstitutional’ Monarchy … Give me a king whose chief interest in life is stamps, railways, or race-horses; and who has the power to sack his Vizier (or whatever you care to call him) if he does not like the cut of his trousers.”

JRR Tolkien (1892-1973)

Via Jørn Baltzersens blogg Wilson Revolution Unplugged.